Locus celebris, den berömda platsen så kallas Dalby tidigt på 1100-talet av den engelske benediktinen Ælnoth, och Dalby är fortfarande berömt: för Heligkorskyrkan i Dalby, den äldsta stående kyrkan i Skandinavien, en treskeppig basilika från ca 1060 uppförd på initiativ av kung Sven Estridsson; som biskopssäte för tyske biskopen Egino på 1060-talet innan denne övertog sätet i det närliggande Lund, när den engelske biskopen Henrik dog; som begravningsplats för Svens son, kung Harald Hen (död 1080/81); för dess augustinkloster, där en klosterlänga och ekonomibyggnader ännu står norr om kyrkan; för att klostret vid medeltidens slut ägde 450 gårdar och därmed var ett av de rikaste klostren i dåtidens Danmark och för Dalbyboken, Danmarks äldsta liturgiska handskrift, som tidigare ansågs ha tillkommit i klostret. Numera är Dalby även känt för sin kungliga jaktpark i Dalby Hage med dike och vall i Dalby Söderskog. I denna antologi medverkar forskare som representerar områdena historisk arkeologi, byggnadsarkeologi, historia, konstvetenskap, kyrkohistoria, kyrkorätt, medievistik, ortnamnsforskning och praktisk teologi. De har sammanstrålat från sju olika länder för att belysa obesvarade frågor om Dalby kyrka, kloster och gård och för att söka en fylligare, mer mångfacetterad förståelse av denna plats som varit så betydelsefull, särskilt under tidig medeltid. Vad säger ortnamnet Dalby? Vad säger det omgivande landskapet? Vad säger de bevarade byggnaderna och byggnadsresterna under mark? Vad säger de skriftliga källorna? Vad säger konstföremålen? Vilken roll har Dalby spelat i politiken; i fromhetslivet; i samhällslivet; i utvecklingen av sydskandinavisk konst och arkitektur; i den agrara utvecklingen? Flera av dessa frågor ställs här för första gången. Gamla sanningar omprövas och får lämna plats för nya insikter, och för en ny, mer komplex bild av den berömda platsen.