Föreliggande rapport beskriver ett trestadsprojekt kring öppenvård för unga med missbruk i Stockholm, Göteborg och Malmö. Projektet har sin upprinnelse i att flera nya specialiserade öppenvårdsmottagningar för unga med missbruk startats under början av 2000 talet. Det övergripande syftet med projektet har varit att öka kunskapen kring mottagningarna och deras besökare samt låta representanter från de olika öppenvårdsmottagningarna arbeta med gemensamt intressanta utvecklingsfrågor. Totalt har sju mottagningar deltagit i projektet. Från Stockholm har Maria Ungdomsenhet och PUMAN deltagit, från Göteborg Mini Maria Hisingen, Mini Maria Nordost, Mini Maria Väster och Mini Maria Centrum och från Malmö, Maria Malmö. Representanter från respektive mottagning har utgjort den projektgrupp som genomfört arbetet i trestadsprojektet. Projektet har framförallt bestått av tre delar: En inledande jämförande studie, ett långsiktigt gemensamt arbete med erfarenhetsutbyte och kunskapsutveckling samt ett arbete med att ta fram och implementera ett nytt gemensamt dokumentationssystem anpassat till mottagningarnas verksamhet. Den jämförande studien syftade till att beskriva och jämföra de deltagande mottagningarna vad gäller både organisering, metoder, insatser och målgrupp. Det som framförallt förenade mottagningarna vid inledningen av trestadsprojektet var att samtliga vände sig till ungdomar/unga vuxna som missbrukar alkohol/narkotika eller som riskerar att hamna i ett missbruk. Samtliga mottagningar er- bjöd också råd, stöd och behandlingsinsatser i form av öppenvård. Gemensamt för mottagningarna har också varit ett omfattande familje- och nätverksinriktat arbete, ett uppsökande arbete i syfte att nå ungdomen i ett tidigt skede samt en målsättning om att tillhandahålla ett brett utbud av både medicinska och sociala insatser. Inledningsvis fanns dock stora skillnader mellan mottagningarna vad gäller t ex organisering och huvudmannaskap, personalsammansättning, arbetsmetoder, dokumentationsarbete samt utbud av insatser. Under projektets gång har mottagningarna framförallt utvecklats i liknande riktning. Den jämförande studien innebar också en första gemensam kartläggning av mottagningarnas besökare. Sammanfattningsvis kan konstateras att det är en mycket bred grupp besökare som vänder sig till de sju mottagningarna, både vad gäller ålder, bakgrund, problem och behov. Mottagningarna möter allt från 13-14 åringar som kommer med sina föräldrar efter sin första berusning, till ungdomar och unga vuxna med ett etablerat narkotikamissbruk, omfattande kriminalitet och/eller stora psykiska problem. Även om vissa variationer förekommer mellan mottagningarnas besökare så finns samma breda grupp representerad på samtliga mottagningar. De ungdomar som kommer till mottagningarna har generellt en betydligt större problematik i jämförelse med samma åldersgrupp i normalbefolkningen medan de framförallt har stora likheter med ungdomar placerade på SiS- institutioner. Under hela projekttiden har det skett ett erfarenhetsutbyte mellan de deltagande mottagningarna. Tanken med detta utbyte har framförallt varit att ge deltagarna en möjlighet att dela idéer och erfarenheter kring arbetssätt och metoder samt beskriva och diskutera problem och framgångar inom verksamheterna. Ett mål med arbetet har varit en kunskapsutveckling vilken kan leda till ett utvecklingsarbete på de olika mottagningarna. Inom ramen för erfarenhetsutbytet har det även genomförts föreläsningar och presentationer kring möjliga modeller för att arbeta med utvärdering och metod- och verksamhetsutveckling. Det har också genomförts ett pilotprojekt med skattingsskalorna ORS (Outcome Rating Scale) och SRS (Session Rating Scale). Tanken med projektet var att testa om dessa skalor kunde vara ett bra instrument för behandlaren att få kontinuerlig feedback från klienten kring behandlingsrelationen och relevansen av behandlingsinnehållet. Erfarenheterna av projektet var framförallt positiva och idag använder flera av mottagningarna ORS/SRS i det dagliga arbetet. Erfarenhetsutbytet upplevdes generellt som mycket positivt och givande av projektdeltagarna. Framförallt upplevdes det som givande att få träffa behandlare från andra mottagningar som arbetar utifrån en liknande situation. Detta menar man har inneburit nya idéer kring och nya perspektiv på sitt arbete samt att man fått hjälp med en kritisk blick på den egna mottagningen. Deltagarna beskriver också hur man genom erfarenhetsutbytet erhållit en ökad kunskap kring modeller för metod- och verksamhetsutveckling. Den tredje delen i trestadsprojektet har utgjorts av arbetet med att utveckla och implementera dokumentationssystemet UngDOK. Dokumentationsarbete beskrevs tidigt som ett problemområde på mottagningarna och personalen uppfattar frågan kring systematisk dokumentation som ett svårt dilemma. Å ena sidan ses en utförlig och systematisk dokumentation som en viktig förutsättning för att säkerställa verksamhetens kvalitet och utveckling. Å andra sidan anses ett omfattande och strukturerat dokumentationsarbete kunna ta för stort utrymme i verksamheten, riskera att ”skrämma bort” vissa besökare eller påverka behandlingsarbetet negativt. Vid inledningen av trestadsprojektet fanns stora skillnader i hur man arbetade med dokumentation på mottagningarna, där vissa arbetade med etablerade system och där andra helt saknade ett systematiskt dokumentationsarbete. På samtliga mottagningar fanns ett missnöje med den dokumentation som genomfördes. En genomgång av redan befintliga dokumentationssystem visade att inget av dessa system var optimalt för mottagningarna. Det beslutades därför att ett nytt gemensamt dokumentationssystem skulle skapas, vilket skulle svara mot mottagningarnas förutsättningar och behov. Projektgruppen har till stor del själva drivit arbetet med att utveckla ett nytt system. Synpunkter på formulär och frågeområden har dock kontinuerligt inhämtats från klienter, personal och chefer på de olika mottagningarna. Projektgruppen har också tagit hjälp av forskare och experter inom dokumentationsområdet. Arbetet ledde fram till det nya dokumentationssystemet UngDOK, vilket idag används på samtliga mottagningar. UngDOK kan enkelt beskrivas som ett dokumentationssystem för öppenvårdsmottagningar som möter unga med missbruk. Intervjuformulären är relativt kortfattade och frågorna är anpassade för en ung målgrupp. Målsättningen är att formulären skall skapa ett underlag för en bred belysning av besökarnas livssituation, resurser, problem och behov samt ge en bild av de insatser som besökaren erhållit under behandlingskontakten. Systemet kan användas som ett stöd i behandlingsarbetet, som underlag för uppföljning, enklare utvärdering och verksamhetsutveckling samt för regionala och nationella kartläggningar och jämförelser. Vid starten av trestadsprojektet var den generella kunskapen kring specialiserade öppenvårdsmottagningar och deras besökare, insatser och resultat mycket knapp och möjligheten till en kunskapsutveckling begränsad. Projektdeltagarna upplevde också flera problem och brister i mottagningarnas arbete. Dels saknades ett systematiskt och gemensamt dokumentationsarbete, dels saknade man på mottagningarna till stor del kunskap kring metoder för utvecklings- och utvärderingsarbete. Det saknades också forum för erfarenhetsutbyte och professionell dialog kring det praktiska arbetet. Flera av de problemområden som uppmärksammats vid inledningen av trestadsprojektet har behandlats under projektets gång och en hel del har hänt sedan trestadsprojektet inleddes för drygt sex år sedan. Även om ett stort arbete kvarstår talar mycket för en tydlig rörelse mot en mer kunskapsbaserad öppenvård för unga med missbruk, där trestadsprojektet har haft en viss betydelse. Genom utvecklingen av UngDOK har mottagningarna nu ett systematiskt dokumentationsarbete och en gemensam forskningsdatabas. Detta innebär en tillgång till data som kan användas för flera olika syften, på flera olika nivåer. Genom erfarenhetsutbytet har deltagarna byggt upp ett professionellt nätverk och ett forum för dialog. Erfarenhetsutbytet har också inneburit en ökad kunskap hos deltagarna kring metoder för utvecklingsarbete. Trestadsprojektet har således inneburit en möjlighet både till en större generell kunskap kring öppenvård för unga med missbruk och till en mer kunskapsbaserad praktik.