?En katastrof påstår sig sällan vara en katastrof. Och det är lätt att säga, i ljuset av ett absolut förgånget, att ?det var en katastrof?, då allt har exploderat och många redan är döda. Likaså är det enkelt att säga om allt möjligt, om en absolut framtid, att ?det blir en katastrof? eftersom allt möjligt en gång kommer att försvinna, i en varaktig eller plötslig ödeläggelse. Men det är mycket svårare att säga: ?där är katastrofen, nu kommer den?.?

I sin essä "Gruvgas" undersöker Georges Didi-­Huberman vår kulturella och mentala katastrofberedskap, med utgångspunkt i bland annat gruvolyckor, Rocío Márquezs flamenco, Walter Benjamins historieuppfattning och Pier Paolo Pasolinis dokumentärfilm La rabbia, Ursinnet (1963). Didi-­Huberman fördjupar sig i synnerhet i montagetekniken i denna konstnärligt och politiskt nyskapande film.

"Gruvgas" är en text om våra möjligheter att börja uppmärksamma det vi har blivit vana att inte behöva uppmärksamma, se det vi inte visste gick att se.

Georges Didi-Huberman är filosof och konsthistoriker och verksam vid École des hautes études et sciences social i Paris. Han har publicerat en rad konsthistoriska och essäistiska verk. Didi-Huberman tilldelades i september 2015 Theodor W. Adorno-­priset för sin essäistik.