”Att läsa texten åter och åter tills den börjar leva inom en, som hade man svalt den, är metoden.” Så beskrev Olof Lagercrantz hur han gick tillväga när han tog sig an en bok: införliva texten, göra den till sin egen. Journalisten Lagercrantz, som skrev tusentals artiklar, arbetade väl knappast på det här viset, men väl den Lagercrantz som står i fokus i den här boken, essäisten Lagercrantz, som svarade för hela elva författarmonografier.

Karlfeldt kom att bli den första författare Lagercrantz grep sig an på det här viset och Swedenborg den sista – det gick 58 år mellan de båda böckerna. Däremellan svingade han sig upp i världslitteraturen med monografier om Dante, Nelly Sachs, Joyce, Conrad och Proust förutom om svenskarna Krusenstjerna, Dagerman, Strindberg, Ekelöf. Det är inte undra på att Lagercrantz blev en vägvisare för många läsare.

I "Läsaren Lagercrantz" följer Arne Melberg i essäisten Lagercrantzs spår. Han läser dessa elva författarskap med ledning av monografierna – och ringar på samma gång in egenarten i Lagercrantzs tillvägagångssätt, viljan att komma texterna till mötes. Lagercrantz framstår inte minst som en läsare som söker tröst och lycka i det litterära mötet. Söker det som han uppfattar som centralt i Ekelöfs diktning: ”Det saknade, det som inga ord kan fånga.”