Det påstås ibland att Sverige är världens mest historie­lösa land. Stämmer det? Det beror på vad man menar med historielöshet.

I "Historielöshetens historia" undersöker Peter Josephson hur begreppet har förändrats från 1700-talet till idag. Vad har man under olika perioder syftat på när man talat om historielöshet? Och vad har man då avsett med historia?

Under 1800-talet beskrev europeiska historiker och filosofer gärna afrikaner och andra utomeuropeiska folk som historielösa. Historielöshet var då liktydigt både med en frånvaro av historiskt medvetande och med en frånvaro av historisk utveckling. ”De som inte kommer ihåg det förflutna är dömda att upprepa det” skrev den spansk-amerikanske filosofen Georges Santayana. I kölvattnet på de koloniala befrielserörelsernas framgångar på 50- och 60-talen kom detta begreppsbruk att framstå som alltmer föråldrat. Istället etableras nu en uppfattning som innebär att historia finns överallt där människor lever tillsammans, det Josephson kallar för "panhistorism".

Med historielöshet avses idag endast en frånvaro av historiskt medvetande eller en likgiltig inställning till det förflutna, och tankarna går då inte till de förut koloniserade delarna av världen, utan till det som förut skildrats som historiens kärnland: Europa och USA. Historielöshet blir ett omisskännligt tecken på modernitet.

Peter Josephson är docent i idéhistoria vid Södertörns högskola. Han har tidigare forskat bland annat om Max Weber och idén om en värdefri vetenskap, om akademisk frihet, samt om det moderna forskningsuniversitetets framväxt i kölvattnet på en expanderande bokmarknad i slutet av 1700-talet. Han är tillsammans med Frans Lundgren även författare till boken "Historia som kunskapsform" (2014) och har medverkat i den på Daidalos utgivna antologin "Vetenskapens förtrollning och avförtrollning" (2021).