Charles Kings "Den övre luftens gudar" är något så ovanligt som en vetenskapshistorisk kollektivbiografi, där tanke och liv oupphörligt flätas in i varandra på olika intrikata vis.

Boken handlar om den amerikanske antropologen Franz Boas (1858–1942) och fyra av hans mest framstående elever, Margaret Mead, Ruth Benedict, Ella Cara Deloria och Zora Neale Hurston. Tillsammans kom dessa fem forskare att skapa den kulturrelativistiska riktningen inom antropologin, men deras inflytande sträckte sig långt utanför seminarierummens väggar. De gjorde upp med tidigare gängse föreställningar om biologisk, kulturell och manlig överlägsenhet och visade även på de rasistiska tankefigurernas utbredning och destruktivitet i det samtida USA.

King låter oss följa med på antropologiska forskningsresor till Baffin Island, Samoa, Nya Guinea och andra mer eller mindre exotiska platser och ta del av de yttre och inre spänningar sådana resor kunde rymma, inklusive, i ett fall, ett triangeldrama bland forskarna själva. Men den lätt kaotiska och föga konventionella forskningsmiljö Boas byggde upp i New York saknade heller inte dramatik – verksamheten där hade drag av ett intellektuellt och emotionellt livsexperiment och de ekonomiska marginalerna var ofta små.

Kings framställning väjer inte för vare sig mänsklig eller begreppslig komplexitet. Det bidrar till dess lyster och skärpa.

Charles King är professor i internationella relationer vid Georgetown University och författare till en rad böcker.