För att minska i vikt ska du äta mindre fett och mera grönsaker. Så brukar vanliga kostråd låta. I takt med detta blir vi bara fetare. Många som kämpar med sin vikt och sitt blodsocker blir bara sämre. Är det vårt fel att vi är feta eller är det kostråden som är omöjliga att följa? Det fick författaren att fundera över hur de äter som verkligen vill bli feta? Sumobrottarnas dietprogram är gjort för att de ska bli feta, kolossalt feta. De har haft 1 400 år på sig att experimentera, kanske har de något att lära oss.

Han misstänkte att de åt extremt fet mat för att bli så tjocka, men så var inte fallet. Sumobrottarnas diet ligger skrämmande nära Livsmedelsverkets rekommendationer för en sund kosthållning. Varför äter de inte en fettrik kost om nu fett är så fettbildande? Tänk om vi är inne på helt fel spår med den fettsnåla och kolhydratrika kosten.

Författaren Lars-Erik Litsfeldt gick tvärtemot vanliga kostråd och slipper idag både sin övervikt och sin typ 2-diabetes. Har du kanske båda problemen är du i samma sits som han var i för några år sedan. Och mår dåligt helt i onödan. Det här är en bok inte bara för dig med diabetes och övervikt utan för alla med kostintresse. Och för er som känner att ni provat allt.

Så här säger Jörgen Vesti-Nielsen, Överläkare, Medicinkliniken, Karlshamn:

På vår välbesökta diabetesskola har vi under åren behandlat mellan 200 och 300 överviktiga personer med diabetes. De har lärt sig allt om den korrekta fettsnåla lågkaloridieten, de har lärt att räkna kalorier, de har fått matrecepten med korrekt sammansättning, så de borde ju alla i dag ha fått normalvikt. Och, jovisst, enstaka kan faktiskt klara några få kilogram under en kort period, men sedan går de upp igen. Som alla behandlare sedan tidernas morgon skyller vi på patienterna: de följer inte råden. Och sannolikt är detta korrekt, men vi har glömt att ställa nästa fråga: Varför följer de inte råden? Är det fel på patienterna eller råden? Är råden helt enkelt omöjliga att följa?

Författaren till denna bok är en person som inte följde råden, ja, gick stick i stäv emot dem och blev frisk. Han upptäckte genom egen efterforskning att den korrekta dietbehandlingen av typ 2-diabetes faktiskt var en tvångströja, som motverkade alla hans egna ansträngningar.

Den korrekta diabeteskosten innehåller mest av allt kolhydrater, som ju i tarmen snabbt blir till druvsocker. Det är en märklig paradox, att man rekommenderar mest av det som faktiskt höjer blodsockret mest, som ger störst störning i blodfetterna, som har tendens att stimulera aptiten och som därför reducerar en persons möjligheter att gå ner i vikt, när ju hela meningen med behandlingen annars är att reducera blodsockret, få bättre blodfetter och minska i vikt.

Sannolikt passar författarens metod inte alla. De som lyckas bäst är vanligtvis de som själva har valt sin dietbehandling. Man kan hoppas att denna bok kan bidra till att de flera hundratusen diabetiker i detta land får möjlighet till en individualiserad behandling. Att gå ner i vikt kräver en del. Fördelen med författarens metod är emellertid den, att man blir mätt och därför slipper hunger och sug, och det är en av de vanligaste orsakerna till att folk slutar sina bantningsförsök och inte lyckas. Om man skall hålla en diet måste man bli mätt, annars går det inte.

Så bra att den här boken blivit skriven!
Och bra skriven är den också.
Bodil Jönsson, professor i rehabiliteringsteknik, Lund