När Kersti Berg avled år 1735, förärades hon ett eftermäle i form av en gravdikt skriven av ingen mindre än Olof von Dalin. En sentida läsare kan lätt få intrycket att Dalins dikt är ett exempel på en gravdikt över en människa ? en av 1700-talets mest kända poetiska genrer. Kersti Berg var emellertid en tik, och Dalins dikt tillhör en annan och i Sverige hittills obeaktad genre, nämligen gravdikten över djur. På 1600- och 1700-talen var detta en flitigt utnyttjad diktart som kunde användas för en lång rad ändamål, från imitationer av antika förebilder till maskerade dikter med politiska eller karriärmässiga syften. I sin avhandling, Fänad i helgade grifter, undersöker Daniel Möller djurgravpoesins funktioner i stormakts- och frihetstiden och visar på stor variationsrikedom hos denna exotiska och sällsamma genre.