Anna Maria Lenngren. Jag minns den ljuva tiden då jag pluggade grundkursen i litteraturvetenskap för tusen år sedan och aldrig kunde skilja henne från kollegan Johan Henric Kellgren. De två stora 1700-tals­poeterna (ja förutom Bellman då), hur var det nu? Vem skrev vad och vem hette vad? Johan Maria Lenngren Anna Henric Kellgren. Vem diktade det där om dumbommen och vem rimmade om pojkarne? Nu när jag har ett mer fritt förhållande till litteraturhistorien har jag aldrig återvänt till Kellgren. Lenngren, däremot, har fortsatt att fånga mitt intresse. Det finns något gäckande i hennes dikter, en humor och en ironi, på samma gång enkel och svårfångad. Det är väl inte heller många dikter som lyckats hålla igång en debatt i tvåhundra år, på det vis som ”Några ord till min k. dotter” ju faktiskt har gjort. Men samtidigt som Lenngren alltmer framstår som den gustavianska poesins stora stjärna känns hon oåtkomlig på något vis. Inte mycket finns tillgängligt om henne som person. Hon levde i en tid då kvinnliga poeter inte fick något utrymme i det offentliga rummet. Hon publicerade dikter utan namn i skuggan av kollegan och vännen Kellgren. Hennes hus var ett centrum för tidens litterära elit, men själv drog hon sig periodvis undan från såväl skrivandet som diskussionerna och antog värdinnans blygsamma roll. I samma anda kallade hon sin första diktvolym för Skalde-försök. När man ger sig i kast med en klassiker som Anna Maria Lenngren får man genast problem. ”Allt är redan sagt”, sa någon som jag pratade med. Varenda kommatecken är genomlyst, tolkat och omtolkat. Därför innehåller det här temanumret inte heller Den Stora Texten om Anna Maria Lenngren. Snarare belyses hennes diktning med ett antal sidospotlights. Jag bad tre litteraturvetare och tre författare att förhålla sig till Lenngrens verk. Jag fick tre sinsemellan väldigt olika texter. Daniela Silén ger sig in i den mångåriga debatten om vad dottern Betti egentligen får för råd av sin mor (om hon hade någon), Daniel Möller fördjupar sig i Lenngrens satiriska stridsdikter mot diktaren Haquin Bager och Jimme Svensson flyttar oss framåt i tiden och redogör för turerna kring Carl Snoilskys dikt ”En afton hos fru Lenngren”. Marie Hållander går i dialog med några Lenngrendikter i en mer personligt hållen text, Eva Ström bjuder på en närläsning av ”Engelska vagnen”, medan Malte Persson slutligen presenterar oss för ”Fröken Juliana” och samtidigt frågar sig varför det är så svårt att säga något om detta slags poesi. Lyrikvännen 3/13 innehåller som vanligt mycket annat än tema­delen. Ann Lingebrandt fördjupar sig i Tua Forsströms efterlängtade diktsamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön. Jonas Ellerström presenterar den okända poeten och vandraren Inez Linnhartsson. Vi tar del av tidigare opublicerade anteckningar av Werner Aspenström. Själv följer jag i ”På lyran” ett spår av politisk diktning genom vinterutgivningen. Vi har också glädjen att presentera två nya poeter för er läsare: Sanna Lindeby tar genom sin diktvärld med oss på en omskakande ridtur medan Alexander Carlesson väcker liv i en gammal konstform och ger den dystopiska aforismen ett nytt ansikte. Detta och mer. God läsning i den grymmaste av månader.