Med Nâzim Hikmets och Orhan Veli moderniserades den turkiska lyriken. Den osmanska divanpoesin som de övergav var stel och frusen – i den klamrade sig fåglarna fast vid himlen, där fanns ingen vind. Men i den moderna turkiska poesin blåser det: vinden fylls av österns smärta i Bejan Maturs debutbok, sväljer tomhet och bär längtan i Gonca Özmens dikter, blåser kring Birhan Keskins bergshöjder, är sydvästvind och nordanvind. Det här numret spänner över sjuttio års turkisk poesi – en period som i Turkiet präglats av ständiga omvälvningar. Cevat Çapan berättar i en genomgång av Turkiets moderna historia om återkommande revolutioner och social oro. Hur svarar lyriken på detta? ’Jag tror att det kommer att träda fram många stora poeter bland dem som skriver idag’, säger Birhan Keskin, ”därför att vi lever i en kokande kittel här’.