Gustaf Adolf Lysholm är en av den svenska poesins mest originella gestalter. Hans dikter är dagdrömmar, fantasier om en annan tid och om miljöer som kanske aldrig existerat annat än som operakulisser. Med all kraft skrev sig Lysholm ut ur den gråa efterkrigs­tiden och skapade en egen värld av färger och dofter, dyrbara tyger och spröd musik, av svårmod och lycka. Lysholm är alltid på spaning efter en tid som flytt, utan att vara säker på att den någonsin existerat. Detaljrikedomen och färgprakten är den vemodige romantikerns besvärjelse: det måste ha funnits en annan och vackrare värld än den han själv känner sig så hemlös i.