”Hur var det med lampan?” frågar Främlingen i Brända tomten. Ja, hur är det med alla lampor, ljuslågor, stjärnor, lyktor och eldar hos August Strindberg? Vad gör de? Vad gör gatlyktan i Oväder, solkatten i Advent, fotogenlampan i Fadren, morgonstjärnan i Till Damaskus, fyrtornet i ”Den romantiske klockaren på Rånö”, den brinnande fosforn i ”Tschandala”, vårsolens strimma i Påsk och lågorna i Ett drömspel?

I Lykttändaren. En Strindbergsstudie riktar Magnus Florin ljuset på Strindbergs ljuskällor. Inte så mycket som symboler eller bildspråk, utan som aktiv rekvisita – ljuskällorna är ting som agerar och leder till maktstrider och förvandling. Och de står i förbund med Strindbergs trio av ljusbringare: ­Prometheus, Lucifer och Loke.