När någon är inne på sitt trettionde år slutar man inte att kalla honom ung. Han själv blir däremot osäker, trots att han inte kan se att han förändrats; det är som om det inte längre anstod honom att utge sig för att vara ung.

Huvudpersonen i ”Det trettionde året”, titelnovellen i Ingeborg Bachmanns första novellsamling från 1961, inser att han snart ska fylla trettio och att alla de ändlösa möjligheter hans liv hittills har bestått av har övergått till att bli de beslut han redan fattat. Han lämnar sin förutsägbara tillvaro och inleder ett år av rannsakan och ifrågasättande.

Samlingens sju noveller, om ett antal karaktärers liv i 50-talets Österrike, kretsar alla kring längtan efter förvandling och efter att skapa en ny värld.

Det trettionde året är en bok som bär utopins tecken, med författarens egna ord.