Tjugofem år efteråt får Juha ett brev från Jenny, barndomsvännen som han inte sett sedan han steg på tåget vid Sävbyholms station för att aldrig återvända.

Tjugofem år efteråt får han veta att något fruktansvärt hände Jenny den där sista fredagkvällen före skolavslutningen då han inte var med.

Jenny handlar om en enda försommarnatt i barndomen - den som aldrig kan göras annorlunda.

Miljoner svenskar har läst böckerna om "En komikers uppväxt".
Jenny är den fristående fortsättningen. En ofantligt sorglig och en ofantligt nödvändig historia.

"Vad jag nu försöker är att hitta tillbaka till Sävbyholm ännu en gång. Det hastar, för jag har börjat glömma. Vägen har nästan helt vuxit igen. Det blir allt svårare att minnas. Grindarna stängs.
Innan jag slutgiltigt vänder ryggen åt barndomen måste jag ta reda på det som ännu saknas.
Därför sitter jag här som vid en andeseans och manar spökena från förr att åter träda fram och bli tydliga för mig.
Jenny är den som vågat sig närmast den här gången. Det förvånar mig en aning eftersom hon är så blyg. Men kanske anar hon att det brådskar. Att vägen växer igen, att grindarna stängs.
Förläget har hon börjat att viska i mitt öra. Generad. Skamsen. Bara några meningar i taget. Det är en bekännelse. Som om hon är den skyldiga.
Och det hon viskar är så hemskt att jag inte vet hur jag ska kunna skriva ner det, eller hur hon ska hitta mod att berätta.
Det som verkligen hände.
Jag har fått ett brev utan avsändare.
Jag har fått brev från Jenny."