I valet 1998 fick det högerextrema partiet Sverige-demokraterna 20 000 röster och åtta kommunala mandat i konkurrens med ett antal andra partier som framförde främlingsfientliga och populistiska budskap.
Inför nästa års val ser situationen radikalt annorlunda ut. Sverigedemokraterna är för första gången mer eller mindre ensamma som ett nationellt alternativ. Partiet har en vältrimmad organisation och entusiastiska medarbetare som drömmer om ett genombrott. Och det har hämtat inspiration och strategi från framgångsrika högerextrema partier i andra länder, som franska Front National och belgiska Vlaams Blok.
Sverigedemokraternas styrka består i att partiet har lyckats fjärma sig från nazistämpeln och kunnat uppträda som respektabelt och demokratiskt. Det har vunnit terräng på skolor och i kommuner. Det finns nu en reell risk för att Sverige på ett antal års sikt får ett fascistiskt parti som kan spela en roll i rikspolitiken.
Inför valrörelsen 2002 har journalisterna Stieg Larsson och Mikael Ekman på tidskriften Expo synat Sverigedemokraterna bakom den respektabla fasaden.
De har kartlagt kopplingarna till både 1930-talets nationella rörelse och dess moderna nynazistiska arvtagare, granskat SD:s propagandametoder och hatkampanjer mot invandrare och etablerade politiker. De visar också att SD är Sveriges i särklass mest brottsbelastade parti.
Aldrig tidigare har ett svensk politiskt parti utsatts för en så förödande granskning. Av SD:s mödosamt polerade fasad återstår bara spillror.