Jag har skrivit dikter i 15 år, men det var fösta när jag sett utställningen "Vi lever i Kosmos" som jag tyckte att jag hade ett enhetligt tema för en bok.
Me den nya forskningen och dess resultat måste människan komma i konflikt med sin tidigare livssyn. Idag ställs vi inför fakta som är så hissnande att vi lätt tappar bort oss själva och vår plats i verkligheten här.
Vi vet att solen har levt hälften av sin tid. Vad händer sedan när den slocknat? Vad är en människans levnad jämfört med dessa enorma avstånd på tusentals ljusår - en blinkning? Om människor, planeter och stjärnor består av samma grundämnen - vad är vi då?
Det är lätt att gripas av maktlöshet inför detta, med en känsla av meningslöshet. Men så kommer det något inom oss som trotsar, som sätter sin tyngd mot allt det eviga och väger upp.

"Jag är en väldigt ensam kvinna
när alla stjärnor samlats i vågskålen
lägger jag i den andra, min bejakelse, den spända ljusbågen
och ett nytt rosenblad

Himlavalvets alla stjärnor kan inte väga mer
skymningen kommer på klapparande hästhovar"