Idag tillhör Wilhelm von Braun (18131860) de saligt bortglömda författarna. Kring 1800-talets mitt var hans storhetstid. Då tillhörde han de lästa och omtalade. I boken följer man hans liv och arbete, hans möten med Runeberg, hans tid i Borås, Göteborg, på Öland och i Visby. Han blir officer, men annat lockar och kärleksbekymmer uppstår. Han blir poesiskrivare och litteratör. Han har penningsbekymmer och arbetar för att få sina böcker utgivna. Han umgås med släkt och vänner, reser i landet. Ett svunnet litterärt 1800-tal stiger fram. Det är från en vild klippa, spöklikt resande sig ur Nordsjöns oroliga vågor, som du erhåller dessa rader, av vilka du erfar att jag gjort allvar av min förut fattade plan att i sommar sköta min hälsa. Jag har slagit mig ner på ett ensligt fiskeläge, där jag bebor ett hus med ett enda, stort och tämligen hyggligt möblerat rum uti, beläget alldeles vid stranden, där jag har ett ypperligt badställe med snövit sandgrund. Vattnet är här så salt, att tungan svider, om man smakar därpå. Fisk äter jag dagligen, den ena sorten läckrare än den andra. Vill jag ha hummer, väljer jag mig i tinan den största levande jag får se, och vill jag ha ostron, tar jag en gubbe med mig, som skrapar dem från klippväggen. Ur brev från Wilhelm von Braun Till Lidingökungen Janne Zetterberg