Gycklare och publik visar hur ett möte kan se ut, vilka gränser som finns, vad som tillåts, vad som ifråga­sätts och vad som kan förändras. Att se är för åskådaren en känslomässig identifikation, som innebär både skräck för och lockelse inför det hemlighetsfulla, dvs. de egna begären, affekterna. Att bli sedd, att vara begärd, bekräftar gycklarens identitet och detta sker när denne är sin konst. Konsterna upphäver intimitetens tabu. De är både för gycklare och publik den djupaste hänförelse och hängivelse att gå utom sig själva, att inte vara ensamma, särskilda, privata.