Brottslingen och normaliseringen av människan i Strindbergs, Hanssons och Geijerstams författarskap

I litteraturen från sekelskiftet 1900 möter vi ofta mördare, mordbrännare och barnamörderskor - som vore det en folktypsutställning. Vad är brottslingen för en typ av människa? Detta blir en brännande fråga i en kultur som med nya, prestigefulla vetenskaper, mät- och avbildningstekniker och sociala kartläggningsmetoder ideligen försöker representera sig själv för sig själv.
Här utarbetas ett typgalleri av oönskade individer och en vision av ett hygienistiskt tillrättalagt samhälle. Men lika viktigt, föreställningar om individualitet eller personlighet i en tid präglad av rationalisering och sekularisering. Vad är egentligen en normal människa? De texter den här undersökningen kretsar kring har alla den frågan i fokus och litteraturen blir en skådeplats för en vidsträckt kulturell dialog om seende, vetande och identitet.

Gustaf Marcus forskar och undervisar i kultur- och litteraturvetenskap. Han är verksam vid Tema Kultur och samhälle (Tema Q), Linköpings universitet, och knuten till skandinavistikinstitutionen vid Sorbonne i Paris. Paria är Gustaf Marcus doktorsavhandling.

"Marcus tar ett andra steg och det är nu han blir originell och säger något nytt om epoken: med hjälp av moderna teoretiker, främst Michel Foucault, läser han hur författarna bidrar till men också brottas med det han kallar 'normalisering': projektet att skapa en 'normal' människa som inte längre är beroende av övervakning och straff utan som har internaliserat allt sådant till ett slags permanent spänning mellan frigörelse och kontroll [...] Gustaf Marcus har skrivit en djärv avhandling som ­vidgar bilden av en hel epok. Den normaliserade människa som han spårar med litteraturens hjälp kallar han ­ambivalent, vilket betyder att hon befinner sig i ständig spänning mellan frihet och kontroll." SvD.