Kärleken, krigen

Dessa paraderande soldater blir för mig, bland skriken som deras eleganta stil inte kan kväva, mitt Algeriets dystra älskare ... Den främmande värld, som de tränger in i nästan sexuellt, jämrade sig oavbrutet i tjugo-tjugofem års tid efter den ointagliga stadens fall. Dessa moderna officerare, dessa så välutrustade aristokratiska ryttare i spetsen för tusentals infanterister från olika håll, dessa korsfarare i ett kolonialt sekel fyllt av så mycket skrik och larm, njuter av detta intensiva buller, tränger in i det som vid en deflorering. Afrika erövras men kan inte tiga om sin vägran.

Det är den 13 juni 1830. Klockan är fem på morgonen. På havet utanför Alger glider en fransk armada förbi i en majestätisk parad. En knapp månad senare, den 5 juli, tågar de segerika franska styrkorna in i den ointagliga staden. Det är början på 130 år av ockupation, en 130 år lång våldtäkt.
Vanligtvis är det segrarna som skildrar historien. Men i Assia Djebars Kärleken, kriget vänds perspektivet upp och ned. Här lyfts de kvinnliga frihetshjältarna fram, de ohörda kommer till tals, deras berättelser vävs samman till en historia om hur det koloniala förtrycket besegras men byts ut mot ett annat. Gårdagens förtryckta blir dagens segrare och samtidigt nya förtryckare.

Kärleken, kriget har utsetts till en av de 12 främsta romanerna från Afrika genom tiderna.

Hur blir man den man är? Bortom det enskilda? Sällan har jag sett ett så lysande litterärt svar som Assia Djebars Ett fängelse så stort. Jag placerar henne med riktig övertygelse i övre delen av Nobelpriskandidatlistan. Jan Arnald i Aftonbladet.