Sanslösa överdrifter och giftig humor

I Couscous bryr man sig inte om det metafysiska. Man försöker se ut som om man arbetar mycket, men det är svårt. Somliga ägnar sig åt några futtiga jobb och slarvar bort resten av livet. Andra trälar på slitjobb men visar det aldrig, för när allt kommer omkring går det inte att bli rik på arbete. I skymningen knyter familjeflickorna på sig ett höftskynke och tittar avundsjukt efter frillorna som går och bjuder ut sig. I bönehörnen lever bönemattor sida vid sida med Kristusfigurer i vax och förfäders totem. För här är man allt och inget, muslimsk animist, protestantisk amulettmakare, katolsk buddist och alla dessa Guds avbilder står torrögda inför vår misär.

I tumultet efter Saïda Benerafas födelse sticker hennes pappa ut ögat på en granne i ett slagsmål djupt besviken över att inte ha fått en son. Som kvinna och muslim växer Saïda upp under dubbelt förtryck i en kåkstad utanför Douala. Långt efter att hon fyllt 40 lämnar Saïda Kamerun och anländer till den invandrartäta förorten Belleville utanför Paris med ett intyg på sin oskuld, giltigt i tio år. Först när hon möter negerprinsessan Ngaremba, hennes dotter Loulouze och uteliggaren Marcel Marcel öppnas långsamt nya dörrar till frigörelse och självständighet.

Med sanslösa överdrifter, ett färgstarkt persongalleri och giftig humor finns nu ännu en titel av Calixthe Beyala på svenska. Även här är frontalkrocken mellan västerländskt och afrikanskt total, liksom den nästan lika våldsamma kollisionen mellan män och kvinnor. Vår förlorade heder belönades 1996 med Franska Akademins stora romanpris.

Calixthe Beyala är född 1961 i Douala Kamerun men är sedan många år bosatt i Paris. Beyala är en skarp feminist och debattör och vänder kompromisslöst blicken såväl mot den afrikanska som den europeiska kontinenten.

På ett med västerländska mått storslaget sätt länkar Beyala anekdoter till en glänsande berättarkedja. Ordspråk och sägner blandas med en bildrik fantastik och rena fakta till en mäktig, märklig, skrämmande kamerunsk brygd.
Per Planhammar i Göteborgs-Posten om Ännu talar träden.