"Jag vet ingen som brottats så envist, och konstnärligt framgångsrikt, med erfarenheten att som kvinna vara inspärrad. Varje dag: dold av slöja, bakom murar och portar, under männens kontroll, i den koloniala staden, i det rasistiska systemets sjuka fixering vid hudfärg." - Per Wirtén, Expressen

Fragment, skärvor, mosaik. Minnen från en barndom. En treårig flickas första trauma i livet. Hon sörjer förtvivlat sin avlidna farmor vars varma händer alltid skyddat henne. Att vara flicka begränsar hennes frihet. Hennes far hindrar henne från att lära sig cykla när hon är fem år - hon får ju inte visa sina ben! Och ändå är hon privilegierad. Hon är den enda "infödda" flickan i stadens franska skola. Liksom hennes far är den enda "infödda" läraren.

Flickan finner så småningom en egen väg. Språket och litteraturen blir hennes redskap för frigörelse, både från kvinnoförtryck och kolonialism.

I sin självbiografiska roman Ingenstans i min fars hus fogar Assia Djebar samman en rad nyckelscener från sin uppväxt i det koloniala Algeriet. Med stor kärlek och ömhet skildrar hon sina föräldrar och sin lilla hemstad. Men det är inte utan smärta som hon återvänder i minnet till den hon en gång var.

Assia Djebar är från Algeriet. Hon betraktas som en av de främsta litterära rösterna i Nordafrika och är en ständig kandidat till Nobelpriset. År 1997 tilldelades hon Prix de Yourcenar och år 2000 den tyska bokhandelns fredspris. Leopard förlag har utgivit Ett fängelse så stort, Sultanbrudens skugga och Ingenstans i min fars hus.