När astronomins historia ska berättas görs ett hopp från 100 e.Kr. då greken Ptolemaios hävdade att planeterna och solen snurrar runt jorden, till Copernicus som föreslog att solen låg i världens mitt. Som om det inte fanns några astronomer någon annanstans i världen än i Europa. Indiern Brahmagupta byggde på 600-talet ett observatorium i Ujjain och drog slutsatsen att universum var så oändligt stort att inte ens dagens mått räcker till i jämförelse. På 1200-talet konstruerade den kinesiske ingenjören Guo Shou Jing en gnomon, en skuggmätare, med vilken han med bara några sekunder när räknade ut årets längd. Ungefär samtidigt i nuvarande Iran slet astronomen Nasir al-Din al-Tusi med att bygga en ny modell över planetsystemet, 300 år före Copernicus. Ulrika Engström gav sig ut på en upptäcktsresa för att ta reda på vad människor vid andra tidpunkter och i andra kulturer såg och inte såg när de blickade upp mot himlavalvet. Vad vi ser när vi tittar på stjärnhimlen säger en hel del om hur vi ser på den värld vi lever i och också om oss själva. Stjärnhimlen är ju ändå halva vår värld. Ulrika Engström, f. 1968, är vetenskapsjournalist och ingår i redaktionen för SVT:s Vetenskapens värld. Himlens väktare är hennes debut.