Till sist läto de döpa sig, de av dem som fanns kvar. Ja så skriver den medeltida krönikören helt aningslöst om resultatet av svenskarnas första korståg till Finland på 1100-talet: finnarna hade blivit delaktiga av den västerländska kulturens välsignelser.
De var måttligt tacksamma. Sin förste biskop slog de resolut ihjäl och för de följande fortsatte de att vara barbarer och skorpioner. 1809 blev Finland ett ryskt storfurstendöme. Rädslan för förryskning gav en grogrund för en stark patriotism som gynnade de finska strävandena. 1863 skrev kejsaren under det finska språkreskriptet som stipulerade att finska språket jämsides med svenskan skulle få officiell status i landet.
Den här boken om ett folk under två olika främlingsvälden ger en bakgrund till dagens omtalade finska främlingsrädsla, till de stundtals invecklade förhållandena finskt/svenskt och till finnarnas berömda förmåga till tålamod och uthållighet (sisu) vid motgång. Det är en berättelse som är både munter och tragisk, och den riktar sig främst till de många svenskar som ingenting vet om Finland men som vill veta.