Döden är nog mitt tidigaste reportage. När jag tänker efter. Research och grävarbete påbörjades när jag ännu bara var ett barn. Det började omedvetet, några månader innan min far förlorade kampen mot sin hänsynslösa sjukdom och började frätas sönder inifrån. Under lång tid levde jag sida vid sida med döden, lärde känna den, gjorde den till min vän för att inte själv kunna hålla den någorlunda på avstånd, i stället för att förföras av den. Jag wallraffade i dödens väntrum – liksom alla i dödens närhet, medvetet eller omedvetet, gör (det blir en överlevnadsinstinkt) – lyssnade och såg med egna ögon hur de som till viss del eller helt har döden som arbete såg till att peta i redan öppna sår, och på olika sätt dra fördelar av personers inre kaos. Men övertygad om att jag någon gång ville göra någonting åt saken (fastän skriva ett reportage om det inte fanns med på listan då) var när jag på främsta raden under min mormors begravning såg hur prästen satt och tittade på klockan, fullständigt likgiltig inför avskedet av en kvinna som likt få andra hade genomlidit livets prövningar. Om det inte var nog så fulländade prästen sin skamlösa uppvisning i maktmissbruk då han glömde bort hennes namn under minnestalet. Prästen, den auktoritet som ska vägleda och trösta sörjande, döende och kvarlämnade genom dödens och sorgens tunnel, ursäktade sig senare under fikastunden, reste sig och gick. ”Jag har andra åtaganden som kallar”, sade han. Jag minns att det regnade den dagen. Döden tar sin utgångspunkt i den enda verkligt odödliga industri vi har. På gott och ont. En industri med tydliga maktfördelningar. Och vinnare. Det lärde jag mig under min resa genom dödens Sverige, i kistfabriker i Falköping, i bårhus i Dalarna, hos begravningsförnyare i Stockholm och stående öga mot öga med döda landskap i Lappland. Det här var det reportage jag varit mest redo för, påstod jag visst – ändå har arbetet med det tagit mig med storm. Såsom livet ofta gör. Klas Lundström Stockholm, sensommaren 2013