Simon Larsson växer upp någonstans mellan Långedrag och Nya Varvet i ett Göteborg som präglas av kriget. Förbi hans fönster drar vita lejdfartyg med blågula flaggor målade på bordläggningen ut mot Kattegatt och minfälten. Simon är jude, adoptivbarn i en arbetarfamilj. Hans pappa är socialdemokrat, arg och stark. Men det är modern som dominerar hemmet med sin trygghet och sin värme. Hon är kanske en av dessa få människor som förstått vad kärlek är, att den inte kan odlas, ges näring och vatten eftersomden bara är frånvaron av rädsla. I arv får Simon den självklarhet som en bra mamma kan ge, men också den skuld som så ofta är godhetens följeslagare. Det är en händelsemättad roman. Men bakom väven av dramatik i krigets vardag finns ett annat tema. Marianne Fredriksson visar på livets hemlighetsfullhet, som följer pojken från uppbrottet ur barndomen och in i vuxen ålder. Marianne Fredriksson leder oss med auktoritet och stor självklarhet längre in i vår egen verklighet än vi når på egen hand.