”Jag är död. Jag ligger på en brits i en kammare med kala, vita väggar. På väggen mitt emot skymtar jag ett fönster ur vilket det strömmar ett grått ljus som blandas med det vita till ett gråvitt töcken. Jag känner mig alldeles lugn. Det är behagligt att vara död. Behagligare än att vara levande då det inte längre finns något som stör, varken inom mig eller utom mig. Jag befinner mig inte bara utom räckhåll för Firman utan också utanför tiden. Jag har fått semester för resten av evigheten. Jag behöver inget mer och inget kan tas ifrån mig. Kan man ha det bättre?” Efter en bilolycka vaknar Alexander Clarin upp i ett sjukrum. Övertygad om att han är död börjar han gå igenom sin historia, nysta i gamla trådar och riva i gamla sår. Samtidigt kämpar han mot vårdpersonalen som menar att han är levande i allra högsta grad.