»Så snart konungen dragit bort, skickade änkedrottningen sin sonhustru (Törnrosa) och hennes båda barn (Morgonrodnad och Dag) till ett lustslott som låg djupt inne i en skog, så att drottningen där skulle kunna tillfredsställa sitt ohyggliga begär efter människokött, utan att någon märkte det. Kort därpå for hon själv dit, och en afton sade hon till sin hovmästare: ’I morgon vill jag ha lilla Morgonrodnad till middag.’ – ’Men Ers Majestät, betänk!’ invände hovmästaren. – ’Gör som jag sagt!’ skrek drottningen i vredesmod, ’och kom ihåg att steken ska tillagas med skarpsås!’« (Törnrosasagan i Perraults samling Gåsmors sagor)
Så går det för vår framtid i den visa sagan.
De grånade flickorna avrundar sina liv i ett klassmöte. Vi får veta hur det har gått för dem.
Genom berättelserna, skratten, gråten, ligger också något återhållet. Vad är det de håller tillbaka?
– Jag drömmer om en svart blomma som håller på att växa mej över huvudet. Men jag kan aldrig se hur den ser ut…, säjer Titti. Måla den åt mej, Varja!
– Bara du kan måla din sorg –
– Men jag kan inte. Jag är bara dess kruka.