Bonden Juhani ser hellre att hans barn äter än han själv. Han blir allt svagare och hustrun Marja är rasande - han borde äta, hålla sig stark och ta hand om sin familj. Till slut fattar hon beslutet att lämna sin döende make och ger sig av söderut med deras två barn där hoppas hon att det ska finnas mat.
Vintern är kallare än någonsin, hela Finland är täckt av snömassor, nästan alla svälter, sjukdomar grasserar och medmänskligheten tycks vara satt ur spel. Överallt drar svältande människor fram i en desperat jakt på något att äta.

Nödåret är en drabbande studie i vad människor är beredda att göra för att överleva. Berättelsen utgår från missväxten på 1860-talet, då många i Finland såg sig tvingade att vandra söderut för att överleva. Hungersnöden drabbade även norra Sverige och i de båda länderna svalt över hundratusen människor ihjäl.
Ollikainens enastående skildring av det traumatiska året 1867 har bland annat jämförts med Cormac McCarthys Vägen.

AKI OLLIKAINEN (f. 1973) är journalist och kommer från norra Finland. Hans debutroman Nödåret är flerfaldigt prisbelönt.

"Ollikainens kortroman från vintern 1867 är prisbelönad i hemlandet och det är förståeligt. Hans stil är som det finska folkkynnet, återhållen och kärv men ändå med en stark dos vemod och medmänsklighet i bottensatsen. [...] Ollikainen har en särskild blick för hur humaniteten tvingas på reträtt inför svältens obönhörlighet."
Jan A Johansson, Norra Skånes Tidningar

"En välskriven, läsvärd dramadokumentär."
Mats Garme, Ölandsbladet

"Det är en kort berättelse, konsekvent komponerad och balanserat återberättad, som handlar om de prövningar som människan kan utsättas för och vad hon är beredd att göra för att överleva. [...] En stark och övertygande roman som är bra översatt."
Thomas Kjellgren, BTJ

"Kölden och svälten kräver sina tribut, och Ollikainen stryker ingen medhårs i denna brutala påminnelse om vad hungern kan göra med en människa. [...] Det är som framgått ingen munter läsning. Fullkomligt renons på sentimentalitet. Prosan är korthuggen, karg och rå, men samtidigt poetiskt pregnant och med ett absolut gehör för hungerns olika nyanser. En påminnelse, som sagt också om att det inte var alltför länge sedan folk här uppe i Norden fick ta till tiggarstaven när nöden stod för dörren."
Niklas Qvarnström, Nordvästra Skånes Tidningar

"Här skildras människor i själva utkanten av sin mänsklighet; bara de som ätit nyligen förmår utstöta mer än några få andfådda fraser."
The Guardian