I Marsfjällets skugga bygger på de berättelser som författaren Bernhard Nordh fick höra när han sommaren 1936 besökte byn Marsliden i Vilhelmina fjällvärld. Bland sagesmännen fanns Jonas Larsson som var en av de barn som tillsammans med sina föräldrar Britta och Lars Pålsson och övriga fem syskon gick den långa vägen från byn Fjällboberg till foten av Marsfjällen för att där skapa sig ett bättre liv. Året var 1856 och Jonas var tre år. I boken, där namnen på människor och platser är helt autentiska, skildras den svåra livssituation som familjen Pålsson hade i Fjällboberg med svält och ogina grannar. Drömmen om ett bättre liv var starkt och när Lars fick möjlighet att köpa rätten till ett nybygge vid Marsfjället slog han till även om han inte förstod innebörden i köpehandlingarna helt och hållet. När familjen efter en farofylld och äventyrlig vandring kommer till platsen för nybygget finner man att skogen är nedbränd där finns inget timmer till husen på nära håll det får släpas fram långt ifrån. Britta lyckas dock sätta de första potatisarna i marken på ett litet uppröjt land, som än i dag är i bruk i Marsliden. De första åren på nybygget blir fyllda av svårigheter och motgångar. En vinter är svälten ett faktum och i sin förtvivlan fångar Lars lämlar, det enda villebråd som finns i den helt öde trakten. Han kokar lämlarna och bjuder familjen på soppa men kan omöjligt äta själv. Till slut tar dock hungern överhanden och även Lars slickar girigt i sig av den feta, närande och livgivande soppan. Den som en gång läst om lämmelsoppan som Bernhard Nordh beskriver den, glömmer den aldrig. Författaren beskriver med stor känslighet de stundtals mycket spända relationerna mellan nybyggare och samer. Bland annat hjälper Lars en sameflicka som bryter benet på fjället och det för med sig många förvecklingar men historien får till slut en positiv upplösning. Även förhållandena mellan Pålssons och andra nybyggare kunde vara spänt. Så småningom vinner dock Lars respekt hos samer, bönder och nybyggare i trakten, inte bara genom sin storvuxenhet och kroppsliga styrka utan också genom sitt raka sätt och sin inre resning. Förbrödring är hans signum. När I Marsfjällets skugga kom ut första gången 1937 fick den lysande recensioner och blev Bernhard Nordhs stora genombrott som folkförfattare. Den översattes till fem utländska språk och har tryckts på svenska i nära trehundratusen exemplar hittills.
Bernhard Nordh (1900 -1972) var en av Sveriges i särklass mest älskade och lästa författare under fem decennier. I ordets bästa bemärkelse var han en folkförfattare. Sitt stora genombrott fick han 1937 med romanen I Marsfjällets skugga. Bernhard Nordh var av statarsläkt från trakten av Tierp i Uppland. Han rörde sig i ungdomen över stora områden i Sverige sökande efter arbete. Han var politiskt radikal och stod syndikalisterna nära. Till yrken han prövat hör rallare, skogsarbetare, gjutare och torvarbetare. Sin första novell sålde Nordh till veckopressen 1926. Sina vandringsår har författaren skildrat i de självbiografiska böckerna Kämpa mot ödet (1949) och I min gröna ungdom (1951). Nordh debuterade som romanförfattare med Jorden är god (1936) och skrev totalt tjugosju romaner, varav ett tjugotal är norrlandsskildringar. Romanen Flickan från fjällbyn såldes 1945 i sextiotusen ex på fyra veckor vilket då var svenskt bokrekord. Totalt har Nordhs romaner i Sverige tryckts i nära tre miljoner ex. Hans böcker har översatts till sju språk och tre har filmatiserats. Sommaren 1936 anlände Bernhard Nordh till Marsliden och fick god kontakt med innevånarna i byn. På underlag av deras berättelser och dåtida dokument skrev han romanerna I Marsfjällets skugga (1937) och Fjällfolk (1938), som beskriver fjällbyns tillblivelse och första uppodling under det sena 1800-talet. Han beskriver möten mellan samer och nybyggare ovanför odlingsgränsen och betonar gärna inslag av spänning i handlingen. Han befolkar vildmarken, ger den röst och konturfasta kroppar och undersöker den tankerymd som växte fram mellan de män¬ni¬skor som i mitten av 1800-talet dristigt sökte sig längre upp mot fjällen för att bli nybyggare, och få en bit mark och ett liv som de kunde känna var deras eget. Det är ett liv fullt av umbäranden, av bokstavlig daglig kamp för brödfödan och livet, men ändå skildrat med värdighet och självklar respekt. Bernhard Nordh har sitt särskilda signum som författare i förmågan att sinnliggöra och synliggöra. Sida vid sida med den naturegna dramatiken, till exempel i kampen mellan en vargflock och en älgtjur, blir de mänskliga känslodramerna helt rimliga. Då är det inte vildmarksromantik, då är det på riktigt. Bernhard Nordhs berättelser har den kvaliteten den står sig än idag; det smakar, doftar, känns och berör. (Delvis från Annelie Bränström Öhmans text i Bernhard Nordh-sällskapets årsskrift 2014)