Matti funderade över samtalet med prosten. Jaså, skulle det finnas en järnväg i Lapinlahti kyrkby? Hemma i Korventausta stuga fick hustrun Lisa höra om det märkvärdiga: en väg av järn...och med hus på hjul...går med eldens kraft. Hela vintern talade de om järnvägen, om detta splitternya under och mirakel.
På midsommarafton vandrade de iväg för att se den. Det kändes som om en stor händelse var i annalkande, någonting som aldrig förr hänt i deras liv och som knappast skulle göra det i framtiden.
Järnvägen skrevs år 1882 och är en av de klassiska berättelserna i finsk litteratur. Den rymmer några av Juhani Ahos väsentliga egenskaper som författare: humorn, distansen och förmågan att antyda små psykiska svängningar och nyanser med ord.
"Utan naturalistisk överbelastning, med knappa medel och fin artistisk stilkänsla, återskapar han här det förbund mellan människorna, naturen, de vilda och tama djuren, vardagssysslorna och helgdagstankarna, som präglade tillvaron innan den stora alienationen satte in. Berättelsen blir trovärdig därför att ingenting idealiseras, varken de smågrälande, inskränkta och i otaliga sluga garderingar levande torparna, smutsen och fattigdomen som omger dem, naturens kärva njugghet eller de sociala relationernas torftighet. Paradisskimret som trots allt vilar över skeendet ligger i själva strukturen, i samspelet mellan de involverade elementen, i det slags stabilitet som livet i våra dagar saknar. Humorn med vilken det hela berättas blir inte heller engströmskt krumelurig och utifrån anlagd utan är innerlig och solidarisk."
"När därtill den svenska översättningen är ett mästerverk från 1922 av ingen mindre än Hagar Olsson, är det inte förvånande att helheten blivit någonting som överglänser det mesta dagens litterära nyproduktion mäktar åstadkomma."
Göran Schildt i Svenska Dagbladet 7/10 1979