Ett förfallet pensionat i Södermanland bebos sent en höst av en namnlös jagberättare på flykt undan samhället, huvudstaden och sitt förflutna. En stamgäst driver honom med sina påflugna kontaktförsök till vansinne. Där finns också den talföre ägaren i beråd om husets framtid och hans osynliga enväldiga kokerska.

En svart humoresk, ett absurt mysteriespel, en samhällssatir, en självbekännelse, en nordisk svampbok? Poetisk, uppsluppen, bitsk, argsint, melankolisk, hemlighetsfull – denna utmanande ”händelselösa” roman med alla sina slingertrådar är utan motsvarighet i Per Wästbergs författarskap.

Efter att på senare år ägnat sig åt minnesarbete i flera självbiografiska verk fokuserar Wästberg i romanen Det gula pensionatet desto mera på det svårgripbara nuet – sakers tillstånd och mänskligheters fasoner.