Under ungefär ett decennium var maoismen den svenska vänsterns huvudfåra. Tiotusentals människor passerade genom dess organisationer. FNL-rörelsen hade lokal­avdelningar i fyra av tio svenska kommuner, Gnistan trycktes i stor upplaga. Folket i Bild/Kulturfront publicerade det största avslöjandet i svensk efterkrigsjournalistik. Idag återstår ett litet parti i Göteborg med en veckotidning.  Maoismen i Sverige är den första sammanhållna organisationshistorien över dess rörelser – från 1950-talet till arvtagarnas strid idag.  Boken driver en tes – det som hämtades från Kina var inte främst en kinesisk idé, utan ett tillstånd att fortsätta vara stalinist. Bevisen är rörelsens egna – när partiet i Göteborg 1980 strök Mao ur sitt program behöll det Stalin.  Boken tar rörelsen på allvar som politiskt projekt och bedömer den efter dess eget anspråk: att vara vetenskaplig. Kvar lämnar den en fråga som är obekväm oavsett var läsaren står. Vad händer med en politisk rörelse vars sanningskriterium ligger utom räckhåll för dess egna medlemmar – och hur skulle den kunna upptäcka det i tid?