Ett spår, ytterligare ett. Musik, ljud och ord som både ledtrådar och villospår. Hur lyssnar vi? Varför? I essän "Amorf" undersöker Elias Hillström lyssnandets form och upplösning. Visklek, slump, kulturpolitik, kommers eller ny teknik? Vad är det som i slutändan avgör vad det är som vi får höra?