Året är 1667, örlogsfartyget Götheborg ligger infruset i hamnen och Nils har olovandes klättrat upp i dess mast. Hade den åttaårige gossen också vågat klättra ned hade hans far inte blivit en som tagit för vana att sova i traktens diken. Skulden är en farlig följeslagare, Nils ska bli en dråpare, tvingas fly sina hemtrakter och dem han älskar, hamna på slagfältens och uppleva dess vidrigheter. Jag tycker om tunna böcker, som Hemsöborna och Doktor Glas, men jag är ingen kung Josef, han i filmen Amadeus, ni vet: “To many notes. Just cut a few and it’ll be perfect.” “Which few did you have in mind?” frågar Mozart. Jag tycker om böcker som rymmer mycket på få sidor, men hyser ingen önskan att riva blad ur Doktor Zjivago. Det finns såklart berättelser som bär upp sina 600 sidor och mer, men sidantalet är inte alltid en kvalitetsmarkör, det är det jag vill ha sagt. Michel Montaigne skrev att människan plundrar en blomma här och där, som hon sedan bildar sin egen nektar av. Det är en fin metafor för bildning. Vi plundrar blommor, och sår sedan egna åt andra att plundra. Den mänskliga hjärnan är anpassad till att förstå världen i berättelser. Bilder kan ha samma funktion. Konsten är en lögn som får oss att se sanningen, sa Picasso. Författare måste vara bra på att ljuga, sa Astrid Lindgren. Det är enklare att ljuga när man talar sanning, säger jag.