Var och varannan soluppgång för med sig resterna av en ny massdöd. När den nattsvarta himlen över en mängd europeiska stränder övergår i blått och purpur som sedan övergår i dagsljus, slickas lemmar mot land. Först en kropp, sedan tre, sedan alltför många för att kunna räknas. Döda kroppar dyker ständigt upp på dessa stränder. I en deckare skulle detta vara det inledande mysteriet: Vilka är dessa människor, hur kommer det sig att de dör?

Här hörs röster från olika hörn av vår samtid – en arkivarbetare i Stockholm, en polis på Lesbos, en tehandlare i Turkiet, en kvinna i irakiska Kurdistan – i ett vardagsnära och på samma gång skoningslöst porträtt av flyktens konsekvenser. Genom små detaljer lyfter novellen frågan om identitet, ansvar, och kanske främst vad det innebär att vara människa i en värld där vissa kroppar får flyta iland i tystnad.

Med skarp blick och poetisk precision skildrar Agri Ismaïl inte bara vägen över havet, utan hela samhällets förhållande till gränser, sorg och glömska..