Den lilla pojken smög från rum till rum. Han letade efter tystnaden. Någonstans måste den väl finnas. Någonstans satt den nog i en stol och gungade och läste i en stor bok. Pojken sköt upp dörr efter dörr och lyssnade. Det var tunga dörrar och trösklarna var höga och skodda med guld. Själv var han liten och ganska ängslig. Hjärtat tickade i bröstet som en klocka som går alldeles för fort. Nu stod han på den sista tröskeln, och där måste han blunda, ty vem vet hur tystnaden kan se ut.