Det har gått två år sedan Thor-Björns andra självmordsförsök och han kämpar för att få rätsida på livet. Rädslan efter dödshoten börjar ge med sig, terapin har gett resultat, han har kommit igång med skrivandet och börjar närma sig saker han aldrig berättat. Men han mår ändå inte bra. Sinnesstämningen växlar mellan upprymdhet och nedstämdhet och dalgångarna blir allt djupare. Tomheten i bröstet växer och saknaden efter det förlorade barnet blir bara större. Om det inte varit för den där pojken som ständigt går i hans fotspår och påminner honom om allt han vill glömma kanske det hade känts bättre. Pojken dyker upp i de mest olägliga sammanhang och lägger sig i sådant han inte har med att göra. Men vem är han, hur kan han veta så mycket och vad vill han?

I Thor-Björn Bergmans tredje självbiografiska bok skildrar han åren innan han som 58-åring fick diagnoserna bipolär sjukdom och autismspektrumstörning. Det var först då han förstod varför livet hade varit så problematiskt att leva. Det gick så långt att han stod med ena benet i graven innan han hittade tillbaka till livsglädjen. För något mirakulöst inträffade. En liten kille på knappt två år kröp upp i famnen på honom och väckte hans undanträngda sorg. Hade Thor-Björn trott på reinkarnation hade det inte varit någon tvekan.