Det är vid lunchtid fredagen den 20 januari 1984. En man kommer skyndande genom en lång korridor på flygplatsen Fornebu utanför Oslo. I sin portfölj har han en tjock bunt med kopior av hemliga handlingar från sin arbetsplats på utrikesdepartementet. Han är byråchef och heter Arne Treholt. Om någon dag kommer alla norrmän att känna till honom, men det anar han inte ännu.

Han är på väg mot gaten till det flyg som ska ta honom till Wien. Det är en resa utanför all officiell planering. Hans medarbetare och chefer på departementet vet ingenting. Till sin hustru, TV-journalisten Kari Storækre, har han sagt att han ska flyga till Paris.

När den jäktade UD-mannen närmar sig gaten kliver en lång, mager herre med skarpskurna drag fram och ställer sig i vägen. Den långe mannen är Ørnulf Tofte, chef för kontraspionaget inom den norska säkerhetspolisen. Mycket tydligt säger han: ”Byråchef Treholt, ni är anhållen som misstänkt för spioneri.”

Det dröjer inte förrän gripandet når nyhetsredaktionerna: en topptjänsteman har gripits för spioneri. Den stora frågan är bara vem. Det är fler än en reporter som slås av idén att kontakta Arne Treholt, han vet det mesta. Treholt har en bakgrund som journalist och har ett stort nätverk inom medierna. Men den här gången är det ingen som får tag i Treholt. Till sist kommer bekräftelsen från riksåklagaren: det är Arne Treholt som begärts häktad. Men var Treholt verkligen den storspion han beskrevs som? Det finns tecken på ett dolt intrigspel som komplicerar bilden.

Gunnar Walls berättelse om fallet Arne Treholt är tidigare utgiven i textform med titeln ”Arne Treholt – spionen som kanske inte var” i antologin Historiens största spioner, Semic 2007.