Sände dikterna till en forskarkamrat från Lund, en god vän från de, för en stockholmare, exotiska åren där nere på den Medicinsk Kemiska institutionen på Sölvegatan. Med godmodigt lundensiskt ifrågasättande tackade han för texterna med tillägget att han desto värre inte förstod dem, eftersom han naturligtvis inte har själ. Genom denna vänligt positionerande tillspetsning av vårt positivistiska tänkande - intet annat än atomer och tomrum - avböjde han artigt klustren av text i varierande korta rader, där utformningen med stora blanka parter på boksidorna tyvärr förde hans tankar till risken att utsättas för svåruthärdlig svärmisk själfullhet. Här publiceras dikterna tillsammans med bruksanvisning för er som delar hans skepsis. Ni andra hoppar vänligen över följebrevet. I detta försöker jag skapa en försonande förståelse för det intrikata hantverket bakom dikterna. För deras räkning försöker jag vinna sympati för de avancerade ambitionerna att ge tillträde till osynliga verkligheter. Den höga ribban, träningen, rivningarna. Respekt för svårigheterna, teknikerna och knepen. Jag tar inga risker med språket, någon gång med metaforerna, genomgående med den lyriska formen. Dikterna utmanas av fotografiska påminnelser om den verklighet de är födda ur. Bilderna har en egen magisk laddning, som framträder i lyrikens utstrålning och förstärker den med sina reflexer i oavbrutet spegelutbyte. Det gör dikterna underhållande. Den nödvändiga egenskapen hos all litteratur. "Vacker, poetisk - stämning av skärgård"