Så kom den sista kvällen. Avskedets stund. En granne hade hört om flyktvägar och om människor som kunde hjälpa till vid flykten och du hade inget val. Att oskyddad stanna kvar i huset skulle vara detsamma som att ge din pojke till talibanerna. Det fanns ingen annan utväg. Du och Amir satt i timmar med armarna om varandra och gråten var ordlös. Någon tröst fanns inte. Du sa till honom att han måste fly. «Nästa gång hittar de dig! Du måste leva för vår skull och för att berätta vår historia. Tänk på dig själv nu!»