Berlinmurens fall 1989 och kalla krigets slut markerade på många sätt en ny era. Somliga tänkare, med den amerikanske statsvetaren och författaren Francis Fukuyama i spetsen, menade att ”historiens slut” infunnit sig, och att den liberala demokratin därmed visat sig vara det mest eftersträvansvärda styrelseskicket. En annan falang, med bland andra den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington, ansåg tvärtom att kampen var långtifrån över – det var bara konfliktytorna som hade flyttats från ideologier till kulturkretsar. Utifrån de senaste decenniernas faktiska politiska utveckling avfärdar den tidigare diplomaten Ingmar Karlsson båda synsätten som felaktiga. Karlsson menar istället att den liberala demokratin idag är mer hotad än på länge och att dagens farligaste politiska konflikter inte står mellan olika kulturer, utan inom dem. Det främsta exemplet på detta är den uppslitande kulturkamp som just nu utspelas i det amerikanska samhället, mellan demokrater och republikaner. En kamp som den 6 januari 2021 ledde till att en mobb påhejad av Donald Trump stormade den amerikanska kongressen. I Den nya världs(o)ordningen bidrar Ingmar Karlsson med såväl initierade betraktelser som spaningar om vad som står på spel under kommande år.