Flickan från norr bär ett mullbär in över sin släktings tröskel. En far minns vart och ett av sina fem barns födelse. En indisk städerska ropar den länge försvunne sonen ner från taket. Kanske är det ändå inte han. Kristus förnimmer i Getsemane de omgivande nattdjurens lystring. Slavkaravaner drivs över snöfält och öknar. En nioårig pojke leker i aprils vårljus, uppflugen på en sten i skogen. I Lofta kyrkas altarskåp upplyfts i förminskad storlek Maria från sin döda kropp, förtroligt hjälpt av två änglar, eller om de är bevingade ekorrar. Efter rosenkransbönens mönster mediterar dessa dikter - en del vidsträckt vindlande, en del formfasta som psalmer - över människoblivandet, natursammanhanget, lidandet, uppståndelsen.  

Detta är Lars Anderssons första diktsamling, närmare femtio år efter romandebuten.

Jordens ansikte är en dialog, ett samspel, mellan Lars Anderssons lyriska rosenkrans och porträtt av konstnären Katrin Westman.