Det var den vintern då hela Skåne var igensnöat. Vi hade haft en spelning i Ängelholm och efteråt skulle bandet sova över hos trumpetarens frånskilde far. När vi knackade på hos honom klockan två på natten öppnade han yrvaket, endast iförd kalsonger och keps. Vi bänkade oss i köket för en öl och lite eftersnack. Fadern ursäktade sig, sade godnatt och försvann in i sitt sovrum, fortfarande iförd kalsonger och keps. Vi tittade på varandra. Så kunde vi inte hålla oss längre: - Fryser din far om huvudet på nätterna? Trumpetaren såg ner i golvet. - Nej, men han har hämtehår. Med låg röst berättade han att fadern var skallig mitt på hjässan. Därför kammade han varje kväll håret över flinten, sprejade med fixativ, tryckte på kepsen och gick och lade sig. På så vis vaknade han på morgonen med perfekt frisyr. Långt efteråt insåg jag att det är precis detta jag är allra mest intresserad av; dessa små saker vi människor har för oss, just det som gör oss mänskliga.