Är en författares liv värt att spåra? Många menar att man ska se till verket, inte till människan bakom det. Troligt är väl dock att liv och verk hänger samman och kanske till och med är varandras förutsättningar. Uppmärksammade författare är dessutom, möjligen mer än de flesta, delaktiga i den tid och i det allmänna medvetande som omger dem. Hjalmar Söderberg har en självklar plats i litteraturhistorien, hans böcker förblir lästa och han själv förblir omtalad. Hans verk har engagerat många, det tycks alltid finnas någon litteraturstuderande som väljer en bit av Hjalmar Söderbergs författarskap till ämne. Hans livshistoria är möjligen mindre välbesökt. Den innehöll samma ingredienser som livet bjuder de flesta, men i hans fall blandades de till en ovanligt svårhanterlig tillvaro. Han kom att föra en sällsam kamp med verklighetens villkor. Kan vi då bortse från verket, för att ägna oss åt livet? Naturligtvis kan vi det. I det här fallet räcker livet mer än väl till, utan något verk. Men det är ju faktiskt så att de är varandras förutsättningar, livet och verket, och då är det förra alltså lika intressant som det senare. Den här boken gör inte anspråk på att skriva litteraturhistoria. Den är snarare ett försök att spegla en livshistoria, märklig nog att kunna bilda ämne till en roman. Boken låter breven och bilderna berätta. Den vill också ge stämningar från några betydelsefulla decennier i det tidsflöde som hela tiden pågår. Att huvudpersonen är en känd författare kan man naturligtvis inte bortse från.