Jag har i egenskap av smutsförfattare särskilt studerat klosetterna på hotellen. Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade sig om så var där ingenting att se, oaktat man kunnat svära på att man nedlagt ett par meter; skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddssoppa ur den. --- Det var ett fullständigt trolleri." Iakttagelsen ovan är August Strindbergs och han skriver om den i ett brev till vännen Pehr Staaf vid sent 1800-tal. Hans berättelse avslöjar att han använt en vattenklosett och fascinationen för denna antyder att han vid tiden saknade erfarenhet av dylika inrättningar. Till Sverige kom tillverkningen av sanitetsporslin för att stanna i och med etableringen av en sanitetsporslinsfabriki Gustavsberg 1939. I hygiendebattens och den renhetsivrande funktionalismens kölvatten följdes den strax av en badkarsfabrik. Tillverkningen av sanitetsporslin skulle visa sig vara en extremt vältajmad satsning med tanke på den omfattande nyproduktion av bostäder som drog igång efter kriget och som kulminerade i miljonprogrammet med start i mitten av 60-talet. Muggar och ställ En berättelse om Gustavsbergs sanitetsporslinsfabrik belyser den här delen av Gustavsbergs Porslinsfabriks historia, som utgör en väsentlig del av berättelsen om folkhemmets och välfärdssamhällets framväxt. Inte minst känns det angeläget i ljuset av att tillverkningen av sanitetsporslin alltjämt fortgår i Gustavsberg, numera ägt av anrika tyska porslinstillverkaren Villeroy & Boch.