Fotografen Erik Hagman har i sin bok Barriärer under flera års tid riktat kameran mot den typen av miljöer som i debatten om städernas förtätning ofta kallas för mellanrum eller barriärer. Ur ett stadsplaneringsperspektiv betraktas dessa icke-platser som mindre viktiga, och de förknippas sällan med stadens ansikte eller identitet. Betraktade ur en annan synvinkel kan miljöerna dock berätta dels om vad som har varit, dels om vår egen samtids förhållningssätt till den byggda miljön och till naturen.
Fotografierna väcker frågor om mellanrummens roll och om ytterstaden håller på att förlora sina kvaliteter i form av grönska och ljus. Sker ett slags misstag liknande det som begicks under 1960- och 70-talen? Skapar behoven av expansion åter igen irreparabla skador när gamla miljöer i en allt mer uppdriven takt rivs och ersätts med nya? Den här gången är det inte stadskärnornas kulturhistoriska bebyggelse som försvinner, utan ytterområdenas grönska, vegetation och öppna ytor. Fotografierna behandlar miljöerna som landskap och är ofta tagna i ett tidigt morgonljus. Betraktande bilderna är det lätt att också ställa frågan: Vem försvarar mellanrummen?