När svenska staten organiserade sociala försäkringar var målet inte bara att skapa en ekonomisk stödform -- staten såg också i hög grad socialpolitik som ett uppfostringsprojekt. De sociala försäkringarna uttryckte genom positiva och negativa incitament en veritabel dygdekatalog som sammanfattade statens förväntningar på alla som kom i kontakt med försäkringarna. Institutioner lades på detta sätt till rätta för att förmedla en moral.