Statens kaka är liten men säker, brukade det heta. Det är knappast sant. Förr i tiden var den hyfsat tilltagen för dem som satt säkert på sina ordinarie jobb men liten och osäker för många andra, inte minst för kvinnorna. I den här boken har författarna gett sig ut på spaning efter den statliga anställning som flytt, efter den tid då ordinarie tjänster och fasta löneplaner var ideal att sträva efter. Det särpräglade för staten som arbetsgivare var inte så mycket byråkratin - den fanns i de stora företagen också. Men den statliga arbetsgivarpolitiken var politisk, riksdag och regering hade länge ett stort och direkt inflytande över de anställdas löner och anställningsvillkor, och staten hade alldeles speciella krav på sina ordinarie anställda. I utbyte mot trygghet i anställningen var de tvungna att lyda order och de förvägrades rätten att förhandla, sluta avtal och strejka. Det hindrade inte de anställda vid myndigheter som SJ, Posten och Televerket att sluta sig samman i fackföreningar och kämpa för bättre villkor. Skillnaderna mellan olika verk och myndigheter var rätt stora. De fackliga organisationerna ställdes därför inför olika slags utmaningar och de valde olika slags strategier för att möta dem. Den statliga arbetsgivaren utsatte sina kvinnliga anställda för negativ särbehandling. Kvinnor utestängdes länge från många statliga tjänster. När de sedan togs in i större skala berodde det bland annat på att staten kunde spara pengar genom att betala dem betydligt lägre löner än männen. För kvinnor gällde inte vi-i-verket-andan och deras liv och arbete påverkades i hög grad av riksdagsmännens uppfattningar om vad kvinnorna borde göra och vad deras arbete var värt.