År 1942 hade 99,99 procent av Sveriges värnpliktiga karies. Den 1938 införda folktandvården dignade under arbetsbördan att laga och dra ut svenska folkets illa anfrätta tänder. Mot den bakgrunden fick Medicinalstyrelsen i uppdrag av regeringen att klargöra orsakerna till karies. På Vipeholms statliga sjukhus för obildbara sinnesslöa experimenterade man därför mellan 1945 och 1955 på patienterna. De blev föremål för ömsom förebyggande och ömsom kariesprovocerande faktorer och svensk industri ställde upp med vitaminer, mineraler, kola och choklad. Elin Bommenel undersöker detta gränsland mellan forskning, industri, vård och politik, med fokus på forskningsprocessen. Hon följer experimenten på Vipeholm fram till Medicinalstyrelsens stora upplysningskampanj 1957 och den statliga utredning som 1960 skulle omdefiniera folktandvårdens mål från lagande till förebyggande arbete. Boken har uppmärksammats i Corren, Expressen, Sydsvenskan (artikel), Sydsvenskan (recension), Studio 24 i SVT24 och Vetenskapsradion Historia i P1.